Mattias Amnefelt's blog

Idag hade vi nog nästan den roligaste vandringen. Vi blev avsläppta vid en gård en bit söder om Mountain Péle och fick sedan vandra längs med bevattningskanalerna som tidigare användes till sockerodlingarna. Kanalerna går längs med bergsväggarna och man går på en smal stenmur. På ena sidan har man en liten bäck och på andra sidan alltsom oftast ett stup. Vi gick kanske tre kilometer längs de kanalerna och det var ganska många häftiga vyer vi fick se. Kanalerna byggdes tydligen av slavar som fraktades hit från Afrika för att jobba på sockerplantagen men idag används kanalerna bara till bananodlingarna.

Jag insåg idag att jag kan prata Tyska med Chantal som är den ende i vår grupp som inte pratar engelska. Det var kul att börja kunna prata lite med henne och, fast det är synd att det bara var sista dagen som vi insåg det. Nåja, nu kan vi i alla fall komunicera någorlunda (även om vi båda två pratar rätt usel tyska).

Nu har jag lärt känna de som jag vandrar med tillräckligt för att skriva lite om dem. I min grupp går förutom jag:

• Charles – Guiden som inte pratar många ord engelska… han verkar dock väldigt kunnig och stannar ofta och pratar om olika växter och djur.
• Stephanie – Ursprungligen från Spanien men har bott i Frankrike sedan hon var liten. Har även bott i London i tre år och pratar mycket bra engelska. Henne har jag umgåtts en hel del med. Hon har varit med våran grupp ibland och den andra vandringsgruppen ibland, lite beroende på hur svår vandringen har varit.
• Anne – Jobbar som finansanalytiker med inriktning på telekombranchen och gillar att vandra i bergen i Schweiz. Också bra på engelska men tycker alltid att hon själv bara kan finansengelska 🙂
• Kadisha – Kompis med Anne. Jobbar som uppköpare på GE-Capital och åker runt värden och köper upp företag inom bioteknik och medicin-branchen. Född i Tunisien men flyttade till Paris när hon var 18. Visste inte alls vad hon gav sig in på när hon lät sig bli övertalad att följa med Anne på den här resan och hon är väl den som haft det svårast under veckan. Jag tycker dock att hon har tagit det väldigt bra även om det varit jobbigt.
• Arnoud – Också kompis med Anne och Kadisha. Gillar också att vandra och är klart rolig att prata med. Har mycket humor och tycker om att posa för bilder (vilket är kul för mig som fotograf)
• Chantal – Jobbar som Geandamerist (typ militär med polisiära befogenheter… jobbar ofta på landsbyggden i frankrike) i närheten av Nice. Pratar inte många ord engelska men sista dagen insåg vi att vi kunde kommunicera på Tyska med varrandra. Gillar att rida, vandra och åka skidor.
• Caroline – Typisk kort söt fransyska. Jag har inte pratat så mycket med henne men hon jobbar med ekonomi på någon fransk bank. Hon pratar inte speciellt mycket engelska, men jag tror mer det beror på att hon inte vågar än någonting annat. När hon väl pratar så går det bra att förstå henne.
• Sebastian och Cecile – Har knappt pratat med dem. Jag vet att de är tillsammans och att de ska vara kvar i Saint Pierre i två veckor, men i övrigt vet jag inte så mycket. De verkar inte vilja prata så mycket engelska.
• Nathalie – Sjuksköterska som knappt pratar någon engelska, men hon försöker i alla fall (tror hon pratar ungefär lika bra engelska som jag pratar franska… eller i alla fall som jag pratar portugisiska)

Eftermiddagssegling. Jag låg och slappade vid poolen och i sängen mest hela förmiddagen. Det känndes som att jag behövde det. Under seglingen fick jag segla med en kille som heter Alex som jobbar som skidinstruktör i Charmonix. Killen är ofantligt duktig på att lära sig saker fort och det räcker med att han får höra en instruktion en gång så kan han göra det felfritt. Han älskade att hänga i selen utanför relingen och vi hade båda två kul under seglingen.

Centret här i Vauclin är uppdelat i två delar. Den delen som vi bor vid är beläget på norra delen av staden, precis vid havet. Man hör hela tiden vågorna slå mot stranden nedanför centret men det vande man sig vid rätt snabbt. Vi bor i hus med sex lägenheter i varje hus och en stor byggnad med kombinerad matsal och bar. Det finns också en swimingpool som har kallare och mer klorerat vatten än i havet.

Den andra delen är det som kallas för Basen och det är där all utrustning finns. Den ligger på andra sidan viken som går in till Vauclin och det är ungefär en kilometer ifrån centret där vi bor. Alla som vill har fått låna var sin cykel som man kan ta mellan centret och basen. Vid basen finns all utrustning som behövs för de vatensporter som finns här, dvs kitesurf, katamaran, windsurf, wakeboard och vanlig surfning. Själva vattnet utanför basen är som gjort för vattensport. Det är långgrunt nog så man kan stå på botten även om man är typ 200 meter från land, men samtidigt djupt nog att man kan åka runt utan rädsla för att gå på grund på för många ställen.

Segling på morgonen, med start 9:00. Idag kapsejsade en annan båt två gånger under vår segling. Det är skönt att jag inte är ensam om att ha gjort det 🙂 Nu har jag och Sigoulen (sp?) börjat komma underfund med hur båten skall styras. Slagen går riktigt bra numera. Man ska komma ihåg att släppa storseglet när man går helt upp mot vinden och focken faller över på fel sida. Man ska helt enkelt se hela katamaranen som en platform och låta den ta sin tid på sig att utföra manövrarna man vill göra. Jag är väldigt nöjd med Matheu, våran instruktör. Han är bra på att förklara för mig på engelska efter att han dragit förklaringarna på franska och hans instruktioner är alltid lätta att förstå.

Har just kollat datumet och insett att det är Lucia idag. Det har jag inte sett skymten av trots att vi är 8 svenskar på centret. Det är nog ingen av oss som är speciellt intresserade av att fira det 🙂 Imorgon ska vi ut och rida på stranden!!!

Nu var det dags att ge sig av ifrån Saint Pierre och åka till Vauclin, men först skulle jag göra en av de saker jag varit riktigt rädd för, nämligen att dyka. Det visade sig vara helt ok och jag fick inte panik som jag var rädd för. Vi dök ifrån bryggan nere vid dykcentret och gick ner en och en med Maxim som verkar vara en av de mest erfarna dykinstruktörerna. Totalt var vi nere i ungefär 15 minuter och jag såg havsanemoner, trumpetfiskar, koraller och en massa annat nere på botten. Det var riktigt skoj och jag tror jag kommer dyka igen när jag kommer hem, men vi får se. Nu har jag väl i alla fall kommit över den värsta skräcken för det.

Jag följde med de som skulle åka hem till Paris med bussen till flygplatsen och där blev det en massa kramande och pussande när vi sa hej då, sedan skulle jag lyckas leta upp bussen som skulle ta mig hem. Det var inte det enklaste eftersom den instruktion som jag hade fått ifrån UCPA inte var i närheten av rätt. Till slut lyckades jag dock hitta en UCPA-klädd kille som visade sig vara ifrån Vauclin. Vi väntade i ca. 2 timmar på att alla flygplan skulle komma och kom till centret i Vauclin någonstans vid 8 tiden. Efter middag och rumsindelning gick de flesta och lade sig ganska snabbt några som satt uppe och snackade och drack den sedvanliga ti-punchen.

Jag har två rumskamrater här, David som kommer ifrån sydöstra belgien samt Henri som bor i Strasbourgh, typ vid den Tyska gränsen. Båda två pratar bra engelska och verkar vara helt ok att umgås med. Jag tror det här kommer funka rätt så bra.

Första seglingen och jag lyckas välta båten. Bra början på den här veckan. Båtarna är Hobycat 16 som är en katamaran för två personer. Det är en slags tävlingsbåt som inte har någon form av komfort utan är bara gjord för att gå fort. Idag hade vi en kort genomgång av båten och utrustningen på förmiddagen och sedan började vi segla efter lunch. Katamaraner är konstiga djur som inte har någon köl och därför beter de inte sig som vanliga båtar. Man måste vara mycket noggrannare med seglen än på en kölbåt, speciellt när man slår och gippar. Felet jag gjorde idag var att jag hade storseglet spännt under gippen (för att jag inte ville att bommen skulle komma farande så fort) och det gjorde att hela båten kapsejsade. Som tur är är det inte så svårt att vända runt båten igen när den har vält. Vi får väl hoppas att det är någon mer som välter båten den här veckan så jag inte är ensam.

I kväll var det någon slags dansgolv uppe i matsalen, men det var rätt misslyckat. Den killen som tog emot oss på flygplatsen, som heter Benteti eller nått sånt är också anställd som “entertainer” på centret. Det innebär mest att han dels är DJ och dels går omkring med microfon under middagarna och ställer konstiga frågor till folk. Tyvärr pratar han så usel engelska att det är helt omöjligt att förstå vad han säger, och vad jag förstått av fransmännen är hans franska inte heller så lätt att förstå.

Nu är jag äntligen hemma. Jag somnade straxt efter att vi började taxa ut från gaten i Fort de France och vaknade sedan bara till lite vid middag och frukost. På flyget från Paris till Stockholm satt jag brevid en biblotikarie från Konstfack som bland annat tyckte det var jobbigt att de behövde hantera inloggning för alla studenter som kommer ifrån andra högskolor i stockholm. Det var lite kul eftersom det är just för att lösa sånt jag har jobbat med under hösten… fast nu har jag semester och skall inte tänka på jobb 🙂 Det är i alla fall skönt att vara hemma även om vi landade mitt i en snöstorm och det är ungefär 25 grader kallare här i Sverige än på Martinique.

Idag fick jag segla med Matheu, instruktören. Av någon märklig anledning var det mycket tyngre att segla med honom än med de jag seglat med tidigare. Vi tränade på att hänga i sele utanför relingen på båten idag och det var rätt tungt. Man ska nämligen flytta sig för- respektive akteröver beroende på hur hårt det blåser och därigenom hur mycket fören trycks ner i vattnet. Jag fick hoppa runt som en dåre och Matheu sa att den seglare som inte är skeppare på båten brukar kallas “The Monkey” eftersom det är han som måste springa omkring så mycket hela tiden.

På kvällen var det dags för det stora partyt nere på basen. Det blev ganska sent men var riktigt skoj.

På lördagar är det inte några inbokade aktiviteter så jag och Henri hyrde en bil och åkte till Salina (den stora stranden i söder) igen. Att bara ligga på stranden en hel dag och vara ute och leka i vågorna var skönt. Ett bra sätt att ta igen sig på. Framåt eftermiddagen tog vi oss en sväng runt den sydvästra delen av ön och såg bland annat La Perle som är en stor ö straxt utanför kusten. Bilden nedan visar ungefär hur hög den var, jämfört med jetski-åkarna.

Sista hela dagen på Martinique. Idag har vi tävlingsseglat med katamaranerna. Jag och Alex seglade ihop igen och mot slutet fick vi riktigt bra fart på båten. Det är fest nu ikväll, men jag är inte så mycket på festhumör. Jag tycker att stämningen i Saint Pierre var bättre än den varit här i Vauclin. Den killen som skall vara “Entertainer” förstör mest all stämning genom att vara aldeles för påstridig. Han klarar inte alls av att pejla in om man sitter och har en konversation man inte vill bli störd i utan sticker glatt upp mikrofonen i ansiktet på en mitt i en mening. Men, men… man kan inte få allt 🙂

På kvällen var jag, David (min rumskamrat) och en del andra (mest belgare) på en restaurang och åt hummer med lite andra tillbehör. Det var första gången jag åt hummer, men jag kan nog tänka mig att prova det igen.

Dags att åka hem… mitt plan går 22:10 och jag får åka med en buss ifrån centret som går 18:00. Jag tror att jag kommer ha det bra mycket mindre stressigt på vägen hem än det var är jag skulle åka hit. Jag har bland annat 4 timmar på mig för att byta flygplats i Paris, till skillnad från 2 timmar på vägen hit. Det ser ut att bli en ganska trist dag idag, för det är grå himmel och småregnar lite. Synd, för jag hade tänkt mig att gå runt och fota stan lite under dagen, men det blir inte några roliga bilder nu.