Nu är jag tillbaka i verkligheten efter en vecka på Jiingijamborii. Det är svårt att lyckas sammanfatta sina intryck, men jag ska försöka. Jag var där som ledare för mitt seniorlag, Ursus Minor och får väl summera veckan som en klar succé. Vad jag har hört är det inga större klagomål, och visst fanns det saker som var mindre bra i organisationen, men på det stora hela tycker jag det funkat smidigt. Med tanke på att det var 20000 scouter på lägret, som nog närmast kan liknas vid en stor scoutfestival så får jag nog ge lägerorganisationen ett gott betyg.
Programmet var lyckat och det märktes att de hade arbetat igenom det väl. Den bästa delen var nog temat Respekt som gick ut på att patrullerna skulle diskutera hur man uppträder mot andra och lära känna sig själva och varandra. Jag tror att mina scouter fått ut mycket av lägret, både i form av upplevelser och lärdomar. Det känns som att senorlaget blivit mer sammansvetsat men att även hela scoutkåren fått en bättre sammanhållning. Det är jättekul att se!
Det som var sämst var helt klart de stora arrangemangen och då främst invigningen och den “happening” som de hade fixat på onsdagen. Båda skulle uppenbarligen gå enligt ledordet modernt och framför allt happeningen var alldeles för modern. Den började med en timmes musik (kan man nog kalla det) under namnet “Intro”. Det var någon slags modern musik-konst med mycket svaj-instrument. Man somnade i stort sett omedelbart och redan där försvann den inspiration man kände inför kvällen. Efter det satte själva förställningen igång och den handlade om en scout som hette Eric och som tappat bort sig själv. Han sprang omkring bland en massa konstiga figurer som framförde modern dans. Efter ca. 20-30 minuter gav vi upp och gick därifrån. Det gjorde nog ungefär hälften av de övriga åskådarna. Jag kunde helt enkelt inte motivera att tvinga mina scouter att sitta kvar och titta på det.
Jag är helt övertygad om att de som hade satt ihop föreställningen hade tänkt igenom budskapet de ville framföra mycket noga, men de hade totalt missat i sin målanalys. Föreställningen hade nog gått hem i på en modern teater eller i någon park där folk kunde sitta på filtar och dricka rödvin till det. Det gick inte hem på en stor scen med 20000 11-19 åriga scouter. Vad jag fick höra tog lägerledningen till sig av kritiken och insåg att de missat målet grovt. Det är bra det i alla fall.
Avslutnigen, tillika scoutings 100-årsfest däremot blev en klar succé och där lyckades arrangemangsgruppen reparera lite av sitt skamfilade rykte. Den leddes av Stefan Odelberg och gick i ett högt tempo. Melody Club, Timo Räisänen, Sebastian och Petter uppträdde och det hela avslutades med att Calle-Gurra kom upp på scenen och höll ett, för att var honom ovanligt inspirerade tal. Jag tror att det var något som gick hem hos rätt många av de yngre scouterna.
På söndagen gick vi upp tidigt som tusan för att börja riva lägret och det lönade sig, för vi som skulle köra hem med allt materiel kom iväg med bilarna straxt efter att bussen med kårens deltagare åkte. Tydligen blev det hällregn och halv storm nere på lägerområdet efter att vi åkte, så det var tur att vi kom iväg. I natt sov jag närmare 12 timmar och känner mig fortfarande helt slut. Tur att jag har två veckors semester kvar innan jag ska börja jobba igen.
