Pust. Vi har bestigit världens högsta berg… nej nej… vi har bestigit sveriges högsta berg… nej nej… vi har bestigit ett jävligt högt berg… Idag var vi uppe på Montagne Pelée som är en slumrande vulkan. Vi startade på en parkeringsplats på 800 meter och började gå, och gå, och gå, och gå… hela denna tid var det bara dimma, dimma och dimma… eller kanske rättare sagt moln, eftersom vi gick mitt i molnen som bildades runt vulkanen. Det var rätt så brant och väldigt blåsigt.
Till att börja med hade jag regnskyddet på ryggsäcken, men det vart mest ett segel som försökte rycka med mig så det skippade jag till sist. Inte nog med att det gick uppför hela tiden… ibland gick det nedför på andra sidan också, bara för att man skulle förlora i höjd och vara tvungen att klättra upp igen på andra sidan. Redan igår började jag känna av att jag hade lite ont i högerknät och efter ett tag idag började mitt knä värka så mycket att jag höll på att börja gråta. Jag tog några smärtstillande och då gick det i alla fall att gå, men när vi kom till det ställe där det gick en avstickare till toppen som de som ville kunde ta så stannade jag kvar tillsammans med tre andra. Verkade dumt att utmana ödet.
Förutom knäet tycket jag ändå att det var en ganska så skojig vandring och jag hade det ganska trevligt under dagen. Kadisha däremot, som inte hade så bra utrustning (hon verkade genomvåt, trots regnjacka) och som hela tiden var rädd för att falla hade det inte speciellt roligt. Hon var riktigt lättad när vi kom ner ifrån berget, det syntes på henne. Hon hade tydligen blivit med-“lurad” av sina kamrater… dvs hon hade inte riktigt någon jätteaning om vad det var hon gav sig in på och verkade väl kanske inte helt ha uppskattat de här dagarna.