Mattias Amnefelt's blog

Det verkar som att franskakunskaperna hos oss båda börjat vakna till liv, även om det självklart är enklare för den av oss som läst franska i skolan och därför kan fler ord än oui, non, merci, la dition s’îl vous plaît och parlez-vous anglais? Hur som hellst så fanns det ett bord åt oss på den italienska restaurangen en bit från hotellet. Det blev visserligen inte precis det bord de visade oss tidigare när vi var där och bokade eftersom det svenska paret som satt där innan oss bara hade hunnit till efterrätten. Hovmästaren bad så mycket om ursäkt och erbjöd oss att sitta i baren med en fördrink medan han skaffade fram ett annat bord. Maten var utmärkt även om Mattias lyckades beställa in en pasta med någon slags lever i. Det var första gången på länge som jag tyckte att någonting med lever i smakade gott vilket var en märklig känsla.

Eftersom idag är den första dagen med blå himmel har vi spenderat den på stranden. Även under de tidigare regndagarna har det varit så skönt att gå runt utan regnkläder men att få ligga på en strand i badkläder gjorde livet ännu bättre. Det var naturligtvis massor med souvenirförsäljare på stranden och vi har kunnat köpa allt från Hennatatueringar, ametiststenar och smycken till marockanska flaggor och tofflor. Den mest ihärdige var en äldre man som sålde munkar och det verkade inte hjälpa hur mycket vi talade om att “nej tack, munkar är inte det vi känner för att äta en varm dag på stranden”. Han var tillbaka efter några minuter i alla fall. Vi hade ju kanske ändrat oss.

Vi tror att det var röda flaggor som betyder “du ska inte bada för då kommer du dö”, men det kan också vara den marockanska flaggan (som är röd med en grön stjärna på). Det hela är lite oklart. Det som är klart är i alla fall att det var stora vågor. Vi gick ner till vattenbrynet för att känna lite på vågorna med tårna och efter typ två vågor kom en mycket större våg. Mattias som gick längst ut ramlade genast omkull och blev helt dyblöt medans Jonna klarade sig lite bättre. Som tur var hade vi badkläder på oss fast Mattias skjorta blev genomvåt och kliade av allt saltet på vägen hem. Vi låg kvar på stranden tills munkförsäljaren hade gått förbi och frågat om vi ville köpa några ungefär femtio gånger och sen kom vi fram till att vi fått tillräckligt med sol för en dag.

Mattias på stranden

Mattias under en palm

I morse när vi vaknade och vågade dra ifrån gardinerna såg vi två blåa fläckar på himlen. Det bådade gott för vi har inte sett solen sedan vi kom ner hit. Efter den sedvanliga timslånga “vi ligger bara kvar och drar oss i sängen några minuter till” stunden masade vi oss ner till vårt numera stammis frukosställe. Det var skönt att bara sitta där i solen och titta på folket på gatan utanför.

Efter frukosten tyckte vi att det var dags för lite shopping, så vi åkte till en marknad som enligt utsago från diverse personer skulle vara stor. Man kan tycka att det endast är semantik, men jag tänker med bestämdhet hävda att det är skillnad på en stor marknad och en stormarknad. Det vi kom till visade sig vara det senare. Tänk typ Coop forum. Vi lyckades i alla fall handla lite saker som vi behövde, till exempel vatten, frukt, billiga vinglas och Le Figaro. En av oss har upptäckt att det här med franska inte är så farligt och att vissa kunskaper faktiskt finns i huvudet. Hittills har vi lyckats boka bord på en resturang på franska, nu återstår det att se om vi lyckades boka bord till klockan åtta, om resturangen verkligen har den mat vi tror att den ska ha och om vi bokade ett bord för två personer. Fortsättning följer.

Vi gick ner i lobbyn och frågade hur man hittade till en Bazaar och fick svaret att det finns massor med Bazaarer. “Det finns till exempel en tvärs över gatan” sa mannen i Fez:en och pekade på ett snabbköp. Tydligen är det inte Bazaar man ska fråga efter för att hitta turistfällor. Vi insåg i alla fall att Souk:en nog var det ställe vi ville åka till. Det regnade ute så vi frågade mannen i Fez:en om Souk:en var “indoors” och fick veta att “yes, there are very many doors there.” Vi fick också rekomendationen att gå lite längre ner längs gatan där det fanns en Bazaar med “Fixed prize” där man inte skulle pruta. Sagt och gjort, ut i regnet och promenera de två kvarteren. Bazaaren visade sig vara ett souvenistånd där de sålde allsköns krims-krams.Vi vinkade till oss en taxi istället och fick reda på att det skulle kosta 20 Dharim att ta oss till Souk. Jag insåg att vi blev lurade igen men orkade inte argumentera. Det var trots allt bara frågan om ungefär 20 kronor.

Inne på Souk:en, som visade sig vara ett område omringat av en stor mur med massor med stånd hamnade vi först i möbel- och mattavdelningen. Det kom nästan ingen och ville att vi skulle köpa något till specialpris, “very fine for your beautify wife”. Det hela började kännas ganska bra. Sedan ramlade vi in i kryddavdelningen och då insåg vi att skenet bedrog. Det är tydlig att turisterna inte köper så mycket möbler, men desto mer kryddor eller krims-krams. Jonna hittade ett par örhängen i ett stånd med en försäljare som inte var så påflugen, men som istället inte gick med på att pruta (eller som insåg att vi inte var speciellt bra på det och därför stod på sig kanske…) men eftersom de kostade 30 Dihram var det ändå ingen större fara. När jag åkte hemifrån fick jag beställning från Kristin på ett par paljettofflor i “Typ nånstans mellan rött och gult, men åt det turqouisa hållet går också bra” så det gick jag runt och letade efter, men de röda tofflorna jag hittade fanns inte i rätt storlek trots att mannen i ståndet sprang ut på lagret och letade. Efter det så tröttnade vi och åkte hem i taxin. Den här gången slog chauffören på taxametern utan att vi bad om det och då kostade taxiresan 8 Dihram. QED.

Nu har jag och Jonna varit ett dygn i Agadir. Det har regnat större delen av den tiden, men det gör inte så mycket för det är varmt och skönt och man kan sitta under tak och titta på folk. Resan ner gick bra men vi gick upp okristligt tidigt på morgonen. Planet gick 07:40 så vi fick gå upp vid 04:15. Efter lite snoozande kom vi i alla fall upp ur sängen och var faktiskt i tid ut till taxin. Incheckningen på Arlanda gick oväntat smidigt för att vara charter och vi var igenom säkerhetskontrollen inom 20 minuter.

Jonna fick shoppa lite smink från Makeup Store och jag höll mig i skinnet och köpte inte mera sprit som jag inte kommer dricka upp. En frukost senare bar det iväg till gaten och ombord på planet. Där fick jag snabbt en överdos av charter när stewarden började köra sin show i mikrofonen. Jag är van att flyga reguljärt och tycker inte alls om när de hela tiden ska prata i PA-systemet när jag försöker sova. Här höll personalen låda hela tiden. Jag tappade fullständigt räkningen på hur många gånger de uppmanade oss att köpa sprit, cigaretter, parfym och hudkrämer. Hans rutin innehöll också ett antal ganska väl inövade skämt om hur uteserveringen var stängd så alla var tvugna att äta innomhus idag och liknande saker. Alla höll på att trilla av stolarna av skratt. Jag lovar. 6-timmars flighten till Agadir blev i alla fall inte speciellt långtråkig eftersom vi höll varrandra sällskap.

Efter en transfer till hotellet med Vings bus (inklusive information om välkomstmingel, utflykter och julbord) kunde vi till sist checka in i vårt relativt fina rum på åttonde våningen. Vi var såpass hungriga att vi genast gav oss ut på stan för att byta ut våra Euro mot den inhemska valutan Dharim. Dharimen har utförselförbud ur landet så vi kunde inte skaffa oss pengar på Arlanda. När vi växlat till oss de lokala sedlarna (som inte är lika smuttsiga som t.ex. de egyptiska) gick vi vidare ner längs Hassan II:s aveny (Hassan II är tydligen kungen).

Ganska snart efteråt gick det förbi en kille som hälsade och undrade om vi inte kännde igen honom från Hotel Afoud (vårt hotel). Han sa att han jobbade där i baren och restaurangen och att han hade hälsat på oss tidigare (verkade lite misstänkt eftersom vi bara hälsat på tre pers på hotellet sedan vi kom). Hur som helst tyckte han att vi skulle följa med honom så skulle han visa ett bra ställe att äta mat på. Han tog med oss till en kille som sålde kycklingar i ett hål i väggen och även om maten var lite torr så var den ändå helt ok. Sedan började vi muttra om att vi skulle gå tillbaka till hotellet och då ville han bestämt att vi skulle följa med till hans kusins affär för han skulle ge oss sin adress så vi kunde skicka ett vykort till honom från Stockholm (han hade fått kort från Göteborg och Uppsala men inte från Stockholm). Väl vid affären började han demonstrera kryddor och annat (det här är jättebra mot psoriasis och det här mot åderbråck). Nu tyckte vi det var dags att gå och då var det slut på showen. Nu skulle vi betala för guideningen och när jag producerade några mynt så blev både han och hans kompis förnärmade och förklarade att det där inte var tillräckligt mycket pengar i Marocko. Då vände vi på klacken och gick därifrån och kan bara konstatera att man ska vara mer bestämd tidigt för att slippa hamna i sådana situationer.

Resten av dagen tog vi det rätt så lungt med middag i hotelrestaurangen. Jag åt en spännande gryta som tydligen är en väldigt traditionell Marockans rätt. Den verkar gå ut på att man tar dåliga styckningsdetaljer från lamm, kykling eller ko, lägger dem i ett keramikkärl med lök, mandel daddlar och russin och sedan låter man det stå i elden och tillagas. Den var rätt god men det var lite väl mycket benflisor i maten. Jonna ville inte stycka sin mat på tallriken så hon tog en Chicken indian style i tron om att det skulle vara filébitar. Hon blev lurad men verkade ändå tycka att maten var god. Inte den typiska julaftonsmiddagen men ändå, eller kanske just därför, helt ok.

Tillbaka på hotellrummet somnade vi nästan direkt och vaknade efter att ha sovit närmare 12 timmar. Vi gav oss ner till konditoriet som ligger vägg i vägg med hotellet och beställde varsin crêpe. Vi hade redan bestämmt oss för att ta en lugn frukost och sitta och titta på folk, och det gjorde vi. Två timmar, flera koppar te, var sin var baguette och en appelsin och mangojuice senare tyckte vi det var dags att gå tillbaka till hotellet och göra oss klara att åka till bazaren, men först var
jag tvungen att sätta mig och skriva ner mina intryck såhär långt.

På kullen ovanför Agadir har de skrivit gud, landet och kungen.

Jonna

När jag vaknade i morse hade jag en känsla av att det här skulle bli en riktigt bra dag, och det såg rätt bra ut utanför fönstret också. Nästan blå himmel. Bara lite moln som låg på typ 16-1700 meters höjd (vi åker normalt ovanför den höjden), så jag bestämmde mig för att ta kameran med mig. Det visade sig vara ett genidrag, för det känns som jag fått några riktigt bra bilder idag. Från början kunde vi inte åka längst upp på Grand Montets för att det blåste för mycket för att kabinen skulle kuna gå. Istället åkte vi runt lite i det övriga systemet och Julie hade filmkameran med sig. Hon filmade både när vi körde “short-turns” och carving-svängar. Efter lunch (i strålande solsken) fick vi i alla fall åka upp på toppen. Återigen på 3200 meter och den här gången hade jag kameran med mig. Ska se om jag kan posta lite bilder därifrån också.

Efter det åkte vi ett långt puderåk i nästan orört puder ner ifrån toppen. Så fantastiskt härligt, men äckligt jobbigt. Det verkligen brännde i benen efter bara ett litet tag och det höll bara i sig under hela åket. Men utsikten och omgivningen vägde upp det mesta. Sen på slutet satt vi och glassade i solen vid en servering i nån timme. Det tyckte jag vi gjorde oss förtjänta av 🙂

Idag var vi i ett nytt system och åkte. Vi började med att åka buss till Flégère där vi tog en kabinbana upp till skidsystemet. Där uppe var det ärtsoppa. När vi åkte i pisten såg jag inte ens personen som åkte direkt framför mig. Det känndes väl sådär halvkul, men Julie gjorde ändå det bästa hon kunde av det och vi tränade på kortsvängar och carving så bra det nu gick.

Efter lunch åkte vi en kabinbana över till Brévent som sitter ihop med Flégère och där blev i alla fall sikten bättre. Vi körde en del off-pist, bland annat i en svart tokbrant en. Till på köpet stod en Metrisse grupp (nivån under oss) och tittade på oss i toppen av pisten. Det gjorde det inte enklare att åka 🙂

Julie hade med sig kameran idag men det verkade som att batterierna inte funkade så bra så hon kunde inte filma så mycket. Eventuellt kunde hon ta med sig kameran imorgon istället. Vi får väl se. Oklart om jag verkligen vill se hur illa jag åker 🙂

Idag var en riktig sunkdag. Vi hade ledigt på förmiddagen så jag satt på centret och pratade lite i telefon med folk hemma. Efter lunch åkte vi ut i pisten, men det trillade snöblandat regn från himlen och var grymmt tungt i backen, så jag och Karin lade av efter typ 2 timmar och åkte hem igen. Blä.